Vad gjorde jag då? Jo, jag skulle ta mig till psyk för att hämta lite piller. När man ska till psyk kan man antingen ta utevägen, som rent tekniskt sett är kortast. Eller så kan man ta innevägen som är längre, men varmare. Tar man innevägen kan man dessutom ta sparkcykeln och det sparar man ju mycket tid på, dessutom är det roligare att sparkcykla sig fram än att gå i kylan, så det var ju ett givet val. När man ska till psyk finns det en backe man måste åka upp för, "psykbacken" som den passande nog kallas. Jag tar mig uppför backen, bara för att upptäcka att det är låst där uppe på kvällen och att mitt kort inte funkar, vilket jag inte hade tänkt på. Så jag tar mig ner igen. Då kan man ju välja att gå ner för backen eller åka ner på sparkcykeln. Självklart väljer jag att åka ner, för jag tycker faktiskt att det verkar ganska kul. Tyvärr visar det sig att handbromsen på sparkcykeln inte funkar så bra, jag försöker bromsa med foten istället, men då blev det instabilt och jag ramlade istället. Känner då hur mitt redan onda ben vrider sig när jag försöker räta upp mig med det benet. Ajajaj. Inte kul att ramla i kulverten strax innan nio på kvällen utan telefon kan jag lova...

Men det var bara att gilla läget. Så jag haltade till psyk, grät lite för en sköterska på psykakuten som ordnade så att en tjej från avdelningen där jag skulle hämta tabletterna kom ner med dem istället, sen haltade jag tillbaka igen och grinade lite till när jag kom till MAVA. Sen hade jag tack och lov grinat klart. Min stackars kollega var superstressad, men jag kunde ju inte jobba, hade jag inte haft sparkcykeln att stötta mig på hade jag knappt kommit hela vägen till psyk och tillbaka igen. Jag kände mig verkligen jättedum när jag satt och fick benet lindat medan han sprang runt och var superstressad. Tur att jag har underbara, förstående kollegor som är supersnälla och världens bästa! 

Jag fick iaf ta mig ner till akuten, jättetöntigt att sitta där i jobbkläder som patient. Självklart började folk fråga mig vart deras anhöriga befann sig, vilket jag såklart inte kunde svara på. Fast det hade visst sina fördelar, för det verkade som att sköterskan prioriterade upp mig ett snäpp i receptionen så jag fick komma in direkt, hohoho. Sammanlagt var jag på akuten i 4 h denna gång, förra gången var jag där i typ 8, plus i kanten till akutmottagningen! Ingen skelettskada iaf men förmodligen har knäligamenten fått sig en törn igen, precis som förra gången. Så nu ska knät få vila ett tag, sen sjukgymnastik igen.

Men nu ska man inte gråta för spilld mjölk eller nåt sånt, det som inte dödar härdar! Dags att se saker från den ljusa sidan:

1. Jag gjorde illa mig på jobbet, så den här gången gäller försäkringen.

2. Det regnar ute och jag har den perfekta anledningen till att få stanna inne under en ....filt.

3. Sovmorgon i tre veckor.

4. Jag har vart med om samma sak förut vilket innebär att jag kan börja med ....sjukgymnastens övningar tidigare vilket ger snabbare läkning (hoppas jag).

5. Nu kanske jag äntligen har möjlighet att bli kvitt den förbannade förkylningen.

6. Jag kan ha långa välmanikyrerade naglar i tre veckor.

7. Jag har ont, därför slopar jag mitt sockerstopp ett tag. :P

8. Jag har kakor hemma.